Ibland är den bästa bilen i världen bara den som tar dig hem
Vi på Bidders Highway älskar att skriva om körglädje. Om bilar som väcker något i kroppen – en bra styrning, ett fint chassi, känslan av att man och maskin pratar samma språk. Men körglädje kommer i fler former än de där man mäter varvtal, tider eller däckslitage.
Svensk vinter från sin sämsta sida
I natt upplevde jag en av de mest osannolika formerna av körglädje jag kan minnas. Eller kanske var det ens körglädje? Kanske var det något ännu starkare: tacksamhet. Tacksamheten över att veta att bilen jag och familjen befann oss i kommer göra sitt jobb, även när Sverige bestämmer sig för att visa upp sin sämsta sida. Vi lämnade Åre med familjens packåsna och långdistansfraktare "Limpan" fullpackad med skidor, väskor, barn, allt. Sol byttes snabbt mot snöstorm och Sverige bjöd på den där typen av väder som får även väder-apparna att skriva med versaler. Röda varningar, “ge dig inte ut”, och i Gävleborg var det rena dominoeffekten: E4:an stängd, olyckor, proppar, seriekrock i Bollnäs. Ni vet känslan när kartan slutar vara en karta och blir ett spel: ”Välj din egen katastrof.”
Extraknäck som plogbil på Hälsinglands bakvägar
Så vi gjorde det enda rimliga när det orimliga redan var igång: vi började tråla kart-apparna efter tunna, grå linjer som såg ut som att de ledde rakt in i en skräckfilm. Bakvägar genom västra Hälsingland. Los. Voxna. Orter som låter som banjomusik och “sista färden” – och som i natt levererade exakt den stämningen: zombie-apokalyps, kolsvart, 15 meter sikt, 35–40 cm oplogad nysnö och en känsla av att vi var först på plats i en värld som inte riktigt vaknat än.Mil efter mil efter mil la vi egna spår. Inte “körde i snö”, utan plogade oss fram. Mötte kanske två bilar på 30 mil. Ingen mobiltäckning där det brukar finnas. iPads som gav upp och barn som plötsligt… tittade ut genom fönstret? Som om det var 1996 igen. Min fru satt framme och jagade GPS-signal som om hon spelade Pokémon, bara för att kunna säga: “Ta nästa avkrok, annars möter vi en bom.” Och jag, med båda händerna på ratten och ett fokus som jag tror jag bara har haft när en gammal trackday-bil börjar prata med mig på "fel" sätt. För ja – vi har haft stunder med den här “gamla limpan” där hon gjort skäl för sitt namn. Den har haft sina humörsvängningar och små "limp-mode-nummer" tidigare. Därför fanns det en liten röst i bakhuvudet som inte var helt nöjd med att vi var mitt i skogen, mitt i snöstormen, med familjen ombord.
Tillbaka till civilisationen
Men oron sjönk för varje mil. "Limpan" gillade sitt nya utökade ansvar. Och det det är något med en stor, tung, komfortlyxig Range Rover när världen utanför är ren vit aggression. Den isolerar dig från kaoset utanför rutan, jobbar på, håller kursen. Dubbdäcken gjorde sitt, absolut. Men det var helheten som gjorde det: tyngden, fyrhjulsdriften, lugnet i kupén, värmen i ratt och stol, och den där känslan av att bilen inte blir stressad bara för att du blir det. Vi fastnade ingenstans. Vi slapp köerna. Vi slapp stå still. Men vi betalade med tid: 10 timmar utan ett enda stopp på grund av väglaget. En resa som normalt tar runt 6:30 inklusive stopp. När vi till slut passerade Sandviken och kunde rulla ut på E4:an igen var det nästan som att komma tillbaka till civilisationen efter en expedition. Materialet klarade sig det också, en trasig torkare bak som inte orkade hålla undan snöröken, det är allt.
Jag tittade på instrumenten, på familjen, på snön som fortfarande piskade i ljuskäglan – och kände något som jag inte alltid känner i sportbilarna: tacksamhet.
Som medarbetare på Bidders Highway lever jag i en värld där vi pratar körglädje, värdeökningar, upplevelser, passion. Och i natt var min minst “entusiastiga” bil kanske den som gav mig den starkaste bilkänslan på länge.
För ibland är den bästa bilen i världen inte den som får dig att le på rätt väg.
Ibland är den bästa bilen i världen bara den som tar dig hela vägen hem.
Vid pennan och klubban
Jacob Odqvist, VD Bidders Highway