Sot är tillbaka – och vilken vecka det blev!
Det finns något alldeles speciellt med att få köra en bil man verkligen känner. En bil man haft, saknat – och fått tillbaka. Som att hitta ett par gamla favoritjeans glömda i en låda ute på sommarstället. För mig handlar det om min gamla Porsche 996 Carrera 2, en -98:a med manuell låda, bakhjulsdrift och diff. En bil som jag genom åren har satt min egen prägel på, med modifieringar som gör den perfekt för både vardag och trackday. Den här veckan har verkligen påmint mig om varför man älskar bilar – och varför jag är så glad att Sot kommit hem igen.
Måndagskväll på Gröndal – med en ny co-driver
I måndags var det säsongsavslutning på Gröndal (Eskilstuna Track Resort) med kvällskörning. Den här gången hade jag en mycket speciell passagerare – min nioårige son. Det var hans första gång som passagerare på bana. Lite nervöst till en början, men snart kom leendet fram. Det bästa ögonblicket kom efteråt – när han stod längs start- och målrakan och hörde några killar berömma piloten i den svarta Porschen. De pratade om hur häftigt det var att se någon som verkligen utnyttjade sin tyska sportvagn som den ska användas – ibland lite brett, men alltid kontrollerat. De visste förstås inte att det var hans pappa. När jag kom in i depån kom han springande, stolt som en tupp. För en pappa som inte direkt briljerar på fotbollsplanen är det svårt att beskriva hur stort det känns att få vara hjälte på ett annat sätt.
Fredag på Sviestad – 996:an visar vad den går för
Idag var det dags igen, den här gången på Sviestad/Linköping Motorstadion – en bana som verkligen passar min 996:a. Den har inte överflöd av effekt, men är rask nog och uppmanar istället föraren att laborera med ingångshastigheter och greppnivåer för att förfina den där gudomliga 911’ska överstyrningen med några graders motstyrning i utgången av kurvorna. Ni som vet, ni vet...Med sina 300 hästkrafter, Öhlins Coilovers, diffad bakaxel, short shifter, lätta fälgar, bra däck och en halvbur med fempunktbälten är det en bil som fortfarande är trogen sin ursprungliga karaktär – analog, ärlig och helt underbar att köra på gränsen.
"Sot" har hittat sitt nästa byte - En Renault Megane RS.
Funktion före form
Min bil heter som sagt Sot – sotsvart, och ofta smutsig. Bygget har handlat om funktion före form. Lacken har sina märken och skulle må bra av en polering, men mekaniskt är den exakt så som jag vill ha den. Det är ett relativt enkelt recept, men tillsammans gör modifieringarna bilen både effektiv och förtroendeingivande – utan att kännas vass eller opålitlig. Från att ha varit den minst älskade 911-generationen har 996:an i det här utförandet blivit något helt annat. Jag har velat skapa ett verktyg för att köra fort, länge och ofta – med bibehållen driftssäkerhet och personsäkerhet. Service görs regelbundet, IMS är bytt, och buren sitter där av en anledning.Det handlar inte om mest effekt – utan mest känsla
Det som gör 996:an så speciell är att den bjuder på allt man vill ha på bana: balans, känsla, kontroll. Det är inte en bil som springer ifrån dig, utan en bil som låter dig köra. Den belönar precision och timing, och det är just där den briljerar. Min bil är inte kompromisslös som vissa andras, men det är precis så jag vill ha den. Stereon och ljudisoleringen finns kvar, och efter 20 mil enkel resa plus 25–30 varv på banan idag sitter jag här och skriver det här – utan blåmärken och tinnitus. Den dubbla personligheten hos den här bilen – trackday-vapen på dagen, pendlarkompis på kvällen – är svårslagen.
Ett tag senare är det en svart 911 som tagit täten.
Mycket bil för pengarna
Det som fascinerar mig mest är att en sådan här bil fortfarande kan köpas för 200–300 000 kronor. För de pengarna får man inte bara en 911:a (om man nu tycker det är viktigt), utan ett riktigt kompetent trackday-paket som utan problem kan stressa betydligt dyrare bilar. Idag hade jag till och med en McLaren Artura framför mig som fick slå på blinkersen och släppa förbi. Jag vet att det är en snabbare bil, men skillnaden är enkel: jag kunde köra min bil till max. För honom vore ett misstag dyrt – för mig är det bara en del av spelet.
Så nu är den alltså tillbaka. Sot. Min gamla 996:a – eller Californication-Porschen, som den är känd som i kvarteret. Och jag kunde inte vara gladare. Nästa steg? Vintersäsongen. Då blir det fulldubbat, sjöisar och takräcke. För det är ju det som är grejen med en 911 – en sliten klyscha, men ack så sann: de fungerar till allt, överallt.