Biltelefonen – från maktsymbol till tidsmarkör
När telefonen var en maktsymbol
På 80-talet var biltelefonen långt ifrån bara ett praktiskt tillbehör. Att lägga över 20 000 kronor på att få en telefon installerad i bilen var ett ganska tydligt sätt att signalera att man hade både pengar och affärer att sköta.
Tekniken var dyr, täckningen begränsad och utrustningen skrymmande. Men plötsligt behövde man inte vänta tills man kom tillbaka till kontoret. Beslut kunde tas från motorvägen och affärer diskuteras mellan möten. I vissa riktigt påkostade Mercedes-Benz gick konceptet ännu längre, med faxutrustning som kunde förvandla baksätet till ett rullande kontor.
Biltelefonen var med andra ord både före sin tid och en rejäl statussymbol.
Från 36 kilo till mittkonsolen
Historien började långt tidigare. Redan på 1940-talet fanns radiotelefoner för bilar, men utrustningen kunde väga tiotals kilo och krävde omfattande installation.
För Norden blev NMT-systemet, lanserat 1981, det stora genombrottet. Telefonen hörde då fortfarande naturligt hemma i bilen – bland annat lanserades Nokias Mobira Senator 1982 som en renodlad biltelefon.
När tekniken krympte insåg biltillverkarna snart att telefonen inte bara behövde monteras i bilen. Den kunde byggas in som en del av själva kupén. Och där börjar de riktigt minnesvärda exemplaren.
Mercedes-Benz – det rullande kontoret
Få märken förknippas lika starkt med biltelefonen som Mercedes-Benz. På 80- och 90-talet var luren i mittkonsolen nästan en symbol för att man hade lyckats. Bilder på en ung Michael Schumacher med telefonen i sin C124 sammanfattar tidsandan ganska väl.
Allra bäst passar den kanske i S-klass W140. Telefon, träpaneler, elektriska stolar och gärna en V12 under huven – mer direktörsvagn än så blir det knappast.
BMW 7-serie E38 – 90-talets perfekta tillbehör
I BMW E38 ser den integrerade telefonen nästan ut som om hela mittkonsolen ritades runt den. Modellen kunde beställas med olika Motorola- och Siemensbaserade system och på senare bilar blev integrationen allt mer avancerad.
En 750iL med V12, mörkt trä och telefonlur mellan framstolarna är ungefär så mycket 1990-talets toppskikt som går att få på fyra hjul.
Lexus LS400 – japansk lyx på eget sätt
Även Lexus förstod värdet i att vara nåbar från bilen. LS400 kunde utrustas med integrerade telefonlösningar som passade perfekt in i märkets ambition att utmana Mercedes och BMW.
Resultatet blev kanske mindre pampigt än hos tyskarna, men desto mer diskret och funktionellt – helt i linje med resten av bilen.
Jaguar XJ – helst med trä, läder och Motorola
Naturligtvis skulle även Jaguar ha telefon. På X300-generationens XJ erbjöds telefoninstallationer med Motorola-utrustning, och Jaguars egen dokumentation beskriver bland annat särskilda kabelstammar och en handsethållare monterad vid mittkonsolen.
Även efterföljande X308 kunde utrustas med integrerade telefonlösningar, bland annat Motorola StarTAC-baserade system. Och rent estetiskt är kombinationen svårslagen. En telefonlur bredvid krom, Connolly-läder och blank träfanér känns som något hämtat från en tid då man inte ”tog ett Teams-möte från bilen”.
Man ringde ett samtal. Gärna ett viktigt sådant.
Volvo S80 – telefonen blir på riktigt integrerad
När första generationens Volvo S80 kom 1998 tog konceptet ytterligare ett steg. Volvo presenterade modellen med en fullt integrerad GSM-telefon där systemet var en del av bilens egen elektronik.
Handsfree fanns naturligtvis, men ville man prata privat kunde man fortfarande lyfta en riktig lur ur armstödet. Det är svårt att hitta en detalj som bättre sammanfattar framtidstron kring millennieskiftet.
Porsche 996 – gammalt och nytt på samma gång
Jag kan inte prata om biltelefoner utan att nämna Porsche 996 som också är ett bra exempel på hur länge den gamla tekniken hängde kvar. Modellen envisades bra länge med både kassettbandspelare och fast telefon bland utrustningsalternativen. Något som fanns i min första 996:a jag ägde, och som jag hade planer att faktiskt koppla in med hjälp av en SIM-kortsadapter. Tänk vad glassigt att sitta vid rödljuset med en sladd-telefon och prata.
Två saker som snabbt började kännas omoderna när 2000-talet tog fart – men som i dag snarare gör kupén ännu mer tidsenligt charmig.
Sedan kom mobilen ikapp
Under 1990-talet krympte mobiltelefonerna i rasande fart. Det som några år tidigare behövde en sändare i bagageutrymmet kunde plötsligt ligga i skjortfickan.
Biltillverkarna försökte följa utvecklingen. I stället för helt fasta telefoner började modeller kring millennieskiftet använda löstagbara mobiler som Motorola StarTAC och Timeport, fortfarande djupt integrerade med bilen.
Mercedes erbjöd exempelvis ett integrerat Timeport-system på modellår 2001.
Men riktningen var tydlig. Först kom hållaren för din egen mobiltelefon. Sedan Bluetooth. Därefter Apple CarPlay, Android Auto och slutligen dagens system där själva telefonen nästan har försvunnit ur ekvationen.
På bara några år gick telefonluren från att vara bilens kanske mest prestigefyllda extrautrustning till att kännas fullständigt förhistorisk.
Det var åtminstone coolare förr
Rent praktiskt är dagens lösningar överlägsna på nästan alla sätt. Många gamla biltelefoner går dessutom inte längre att använda eftersom mobilnäten de byggdes för har stängts ned.
Men i en välbevarad 90-talsbil har telefonluren blivit något annat: en tidsmarkör.
Precis som kassettbandspelaren, CD-växlaren eller en gammal Becker-stereo berättar den om en period då avancerad teknik inte skulle döljas. Den skulle synas.
Och att säga ”ring Anders” till en skärm kommer aldrig riktigt kunna konkurrera med att öppna armstödet i en 750iL, lyfta luren och faktiskt ringa från bilen.
Det var kanske inte bättre förr.
Men det var definitivt coolare.
Tomas Jönsson, Marknadschef
Ericsson hotline